moaestberg

I fredags var familjen och kusinerna hos Farmor och Farfar och firade guldbröllop. Så himla fint var det. Jag har verkligen en himla underbar släkt alltså! Förutom blommor, en fotobok och lite annat smått och gott som farmor och farfar fick så gav vi och kusinerna dem en sång.

För år 1961 fanns det ett radioprogram som hette "Tio i topp". En av låtarna som var med i det programmet det året de gifte sig var en låt som hette "I'm gonna knock on your door". Den låten skrevs om med ny text som handlade om farmor och farfar. Så innan vi gick in till dem så behövde vi träna tillsammans en gång så att vi skulle synka. Så där stod vi, 12 personer med gitarrer, ukulele, en trumma och rivgärn med tillhörande tårtspade (för bästa "kling-ljud"), och hade allsång på en gata i Slagsta. Rätt kul.

I alla fall, hos farmor och farfar sedan, fick vi asgod mat (som vanligt) och jag tror aldrig jag har varit så mätt i hela mitt liv. Sen fick vi höra på stories from the old days av farmor och farfar. Jättemysig och bra eftermiddag/kväll/natt var det. Det beror nog på att våran släkt är bäst helt enkelt!

Vaknade i morse och insåg att jag inte fick ut ett enda ljud ur munnen. Inte ETT ENDA ljud. Det är sjukt läskigt för jag har inte ont i halsen eller så, jag får bara inte ut något ljud, ALLS. Så dagen idag har jag spenderat med att viska, skriva och peka för att kunna komunicera med folk runt omkring mig. Efter några timmar blev det hemskt jobbigt att vara tyst så då började jag vissla. Så nu har jag visslat i cirka två och en halv timme. Herregud vilket liv jag har ....

Hej BLOGGEN!
Igår hade jag tid på vårdcentralen klockan halv 12 för att kolla upp foten som tycks vägra att bli bättre. Fem timmar av väntan och vidare slussningar och väntningar och vidare slussningar och väntningar fick vi svar. Tre ben i foten var spruckna rakt igenom. Ortopeden sa att jag skulle behöva en typ av stövel/sko/stöd-aktig grej. Pappa tyckte det lät onödigt så jag slutade med en linda och ett par kryckor. Kändes sådär när jag blev omkörd av ett antal pensionärer med rullatorer på vägen hem sen.



Just nu sitter jag hemma och lyssnar på min överdrivet underbara spotify-lista. Kent, Maggio, Håkan, Hoffmaestro och massa annan fantastisk musik gör mig på rätt bra mycket bättre humör faktiskt.

Hörs Snart PÖSS

Jag har gått i gympa i nästan hela mitt liv, sen jag var runt 4 år. I GYMNASTIK däremot, alltså riktig träningsgymnastik, började jag under vintern i femman. Jag har fått världens bästa och underbaraste kompisar och jag har så många fantastiska minnen. Alla läger, tävlingar, tjejkvällar och inte minst varje träning med truppen. Jag älskar gymnastik med hela mitt hjärta, men det betyder också att när jag inte kan träna så tar också hjärtat stryk.

När folk har frågat vad jag gör på fritiden svarar jag gymnastik. Jag har aldrig BARA hållit på med gymnastik utan jag har alltid haft minst en annan sport utöver det, men ofta nämner jag inte ens den. Det spelar lixom ingen roll, jag är gymnast och på fritiden håller jag på med gymnastik. Punkt.

Det finns ingen bättre känsla en den man får efter att man har klarat en ny övning, eller får beröm för en bra volt. Jag glömmer aldrig känslan av när jag klarade min första dubbelvolt. Det var flera år sedan, men jag kommer ihåg det hur väl som helst. Och självklart, som i alla andra sporter, har man sina dåliga träningar. Gånger då man bara vill lägga sig ner och gråta, vilket har hänt haha. Men det gör inget, för man kommer inte ihåg de jobbiga träningarna då allt gick skit. Man kommer ihåg de gånger man skrattat tills rösten tagit slut, de gånger man känt lyckoruset efter att ha klarat en ny övning och de gånger man gått hem med skakande spagetti-ben och slutkörda armar och känt sig nöjd. "Jag ska aldrig sluta i gymnastik!" sa jag. Men alla drömmar går inte i uppfyllelse tyvärr.

Jag har inte kunnat träna på hela sommaren, laget har inte haft en seriös redskapsträning på år och dar och jag känner bara hur jag hamnar närmare och närmare botten. Jag tycker det är jättejobbigt att springa i spåret för jag vill bara spurta fram, ta i allt vad jag har och hoppa i trampetten för att köra någon övning. Inte springa på någon jäkla medelhastighet i 5000 meter. Det fungerar inte så. JAG fungerar inte så. Jag saknar gymnastiken så otroligt mycket. Så mycket att det gör ont.

Men jag ska inte ge upp. På något sätt kommer jag alltid hålla på med gymnastik. Man lämnar inte något man älskar, och även om man vill så går det inte. För gymnastiken sitter i blodet. Den lämnar en aldrig.